Kapitel 1,
I Itchiban är jag en prinsessa

















Provläs bokens första kapitel.

Kapitel 1

Det bor en leopard i min mage, den heter Pincha. Hon gör att jag vågar vara ensam, ibland hjälper hon mig att somna. Hon är väldigt snäll och skyddar mig från allt som är farligt i världen. Pincha och jag brukar resa bort tillsammans, långt bort. Då får inte ens mamma följa med. När jag är i skolan eller hemma hos Jenny sover leoparden som en stock. Ibland hör jag henne snarka där inne, men det är bara jag som hör henne. Det händer att hon snarkar jättehögt, då brukar jag skratta till för mig själv för det låter så roligt.  

Pincha kommer från ett land långt borta, det heter Itchiban, där bor alla sorters stora djur som elefanter, leoparder och pumor. Svarta pumor, bara. Pincha och jag har varit där flera gånger, då brukar jag få rida på hennes rygg. Hon är en av de starkaste leoparderna, jag behöver aldrig vara rädd.

Min mamma heter Christina, hon är trettiofyra år och har långt brunt hår som når ända ner till midjan. Hon älskar att dansa och varje dag har hon ha på sig högklackade skor. På sommaren ser de ut som sandaler och på vintern har hon stövlar. Hon jobbar på en damfrisering. Tanten som äger stället heter Barbro och hon tycker att mamma är den duktigaste frissan i hela världen. Jag bor med min mamma, ja och så katten Melker förstås. Jag fick Melker när jag bara var fyra år, han var den sötaste kattunge som någonsin fötts. Det kändes som en evighet innan vi fick hämta honom, han fick inte skiljas från sin mamma förrän han var tolv veckor gammal. Melker är gråspräcklig och längst ut på svansen har han en kritvit tofs. Vi sover alltid tillsammans, han lägger sig nära, ibland ligger han till och med ovanpå min hals. Det händer att jag vaknar av att jag knappt kan andas. Fast det gör ingenting, jag älskar honom mest av allt på jordklotet. Han och Pincha är mina bästa vänner. Melker känner inte Pincha, fast Pincha känner Melker. Pincha finns ju liksom inuti mig, så det är inte så konstigt kanske.

Vår lägenhet ligger på andra våningen, det är en trea, mamma har tagit det lilla sovrummet och jag har det stora. Vi flyttade in när jag fortfarande låg i hennes mage, då gjorde hon i ordning mitt rum. Tapetserade det med babytapeter och rosa gardiner. Så ser det fortfarande ut, jag skulle vilja göra om, men vi har inte råd. Jag köper affischer som jag hänger upp överallt för att inte tapeterna ska synas någon gång kanske vi får råd. Kanske.

När jag var liten brukade mamma och jag hitta på allt möjligt tillsammans. Vi gick till parken eller bakade hemma. Ibland åkte vi pendeltåg bara för att se oss omkring, ibland till stan och ibland ända bort till Nynäshamn för att bada. Det hände ofta att vi byggde kojor hemma i vardagsrummet, låtsades att vi var på en lång resa, typ till Indien. Mamma vill så gärna åka till Indien och jag önskar att jag kunde köpa en biljett till henne. När jag blir stor och har ett jobb då ska jag göra det. Mamma kunde ligga i timmar och läsa sagor för mig på kvällarna. Hon brukade säga att jag var hennes prinsessa, att hon inte hade någon annan i hela världen. När jag fyllde fem år hade hon bjudit minst tjugo personer, vi hade fest ute på gården, grillade korv och spett med köttbullar. Mamma gav mig en röd ny cykel som var bara min. När jag gick och la mig på kvällen stod den bredvid min säng så jag kunde se den.

Mamma har ganska många kompisar, hennes bästis heter Maggan. Förut brukade de gå ut och dansa någon gång ibland. Då fick jag alltid vara hos tant Rut, hon är vår granne tvärs över gården. Tant Rut jobbar inte, hon är sjukpensionär, fast jag tycker inte att hon är sjuk, hon är helt vanlig liksom. Hon älskar att baka, jag tror att hennes semlor är de godaste som går att få tag på i hela Sverige. När mamma gick ut och dansade brukade tant Rut och jag spela skitgubbe eller finns i sjön, äta kakor eller semlor och lyssna på hennes jazzskivor. Hon har en gammeldags skivspelare. På den lägger hon stora svarta skivor, fulla av tunna spår. Så snurrar den runt och när tant Rut sänker ner en arm med en nål på så kommer musiken ut genom högtalarna. Den är fin hennes skivspelare och hon verkar älska den. Oftast fick jag lov att sova kvar, tant Rut tyckte det var bäst så. ”Så att mamma får sova av sig det värsta”, brukade hon säga. Då förstod jag inte vad ”det värsta” var för något, men det gör jag nu. Jag brukade gå hem någon gång mitt på dagen, mamma sov oftast fortfarande då. Hon luktade alltid så konstigt och så hade hon alltid huvudvärk. Men hon klev upp och var min vanliga mamma ändå. Oftast fick jag pizza till middag, eftersom det var det bästa mot huvudvärk.

En gång när hon varit och dansat kom hon inte hem på natten, så när jag gick hem dagen efter fanns hon inte där. Jag satt i trappen och väntade jättelänge, men hon kom inte. Till slut var jag så kissnödig att jag var tvungen att gå tillbaka till tant Rut för att låna toaletten. När hon förstod att mamma inte kommit hem och att jag väntat i flera timmar i trappen blev tant Rut arg. Hon ringde mamma på mobilen och skällde ut henne, kallade henne en massa saker som jag inte förstod. Jag blev rädd att mamma aldrig skulle komma hem eftersom tant Rut var så dum, jag blev rädd för tant Rut också, hon hade aldrig varit så här konstig förut. Jag kröp ihop till en liten osynlig boll i hennes soffa och bara väntade på mamma. Tant Rut gick omkring och muttrade för sig själv.

-         Stackars barn, stackars unge, sa hon om och om igen.

Till slut kom mamma i alla fall. Då var hon trött och sur, drog mig hårt i armen och sa till tant Rut att hon var en ”kärring”. Det gjorde ont i min arm och jag bad henne släppa. Det var som om hon inte lyssnade, hon bara drog iväg med mig hem till vår lägenhet. Hela dagen och kvällen var hon sur och irriterad på mig, fast jag inget hade gjort. Jag förstod inte varför. Min mamma hade aldrig varit så mot mig förut, jag blev väldigt ledsen och rädd för henne. Hon var så förändrad. Skrek åt mig och slamrade högt i köket när hon bryggda sitt kaffe. När jag råkade stöta till henne när hon höll koppen med det varma kaffet i, puttade hon undan mig och fräste argt.

-         Du gör mig galen unge, håll dig undan.

Jag fick bita mig i underläppen för att inte börja gråta den gången, en stor klump växte inne i min mage och jag smög tyst in på mitt rum och stängde försiktigt dörren efter mig. Det var första gången som Pincha kom och hälsade på hemma hos oss, där inne i min mage. Hon sa inget, bara låg där inne och spann som en katt. Det var jag som döpte henne till Pincha. Hur jag visste att hon skulle heta just det, vet jag inte. Jag bara visste det och hon sa inte emot mig. Hon tog bort rädslan lite genom att bara finnas där inne i mig. Mammas röst var plötsligt lite mjukare. Hon fick mig att våga sova.